Tänk att saker som man inte har nämt avsiktligt, men som ändå inte är någon hemlighet ska vara så svåra att säga. Önskar verkligen att jag var en riktigt social människa, men har varken den tilliten till människor eller den personligheten. Personer jag känner väl eller något så väl har jag så lätt att prata, skratta och skojja med utan att det känns dumt (eller hur man ska uttrycka det). Det behövs det där klicket för att det ska funka, vilket både gäller vänner och familj. Jag vet inte riktig vad jag håller på att skriva eller om jag egentligen har något jag vill komma fram till. Dock vet jag att ett snällt ord, en hälsning eller den minsta antydningen till någon sorts positiv energi mellan människor gör skillnad. Ens dag kan ha varit ett helvete, men så hejar något glatt, ger en komplemang eller något liknade - och ens dag/ tillvaro ser plötsligt mycket ljusare ut.